emeliesforfaen

det är så mycket i mitt privatliv som verkligen svämmar över nu, jag känner att jag måste få skriva av mig några rader för och förhoppningsvis få i mig lite sömn inatt. jag vet inte om jag kommer ta bort detta inlägg, kanske , kanske inte. jag vill egentligen inte skriva sånahära riktigt personliga saker i denna blogg, men ibland kan det vara bra att få ur sig saker, folk kan förstå lättare varför jag är som jag är, och folk kan ha vart med om samma sak och vet vad jag går igenom och kan ge mig det stöd jag behöver just nu.
för stöd och pushning behöver jag gott om nu, jag är helt slut, helt utmattad på alla vis. mitt psyke är helt cp.
nyss när jag kom ut ur duschen ville jag bara slänga mig över toaletten och spy upp maten jag åt för en timme sedan. varför mår jag så dåligt inombords då? jo för det hela handlar om en mycket viktig person i mitt liv.
min älskade mormor.
min mormor var med vid min födsel, hon klippte till och med navelsträngen på mig, sedan dess har hon funnits i mitt liv varje dag. hon ringer mig minst 3-4 gånger om dagen bara för och se till så jag är okey.
när jag har haft det tufft har hon backat upp mig, pushat mig till saker och sagt att jag är duktig, bäst, och är talangfull. det finns ingen människa som berättar hur bra på saker jag är som hon. det finns ingen människa som säger till mig att jag ska följa mina drömmar och hon kommer finnas där för mig hela tiden. det finns ingen som henne, och det finns ingen som känner mig så bra som henne heller. ni förstår mina föräldrar var väldigt unga när dom fick mig. pappa var 18 och min mamma var 16. när jag var cirka ett år fick jag reda på vem som verkligen var min riktiga pappa. eller aa min mamma har väll försökt säga det till mig hela tiden, men jag har inte lyssnat och förstått. jag trodde hela tiden att det var mina småbröders pappa som var min biologiska pappa.
och eftersom min mamma var 16 när hon fick mig så har min mormor fått hjälpa till extra mycket. min mormor blev min extra mamma, jag känner mer såhär att jag har ingen mormor. jag har 2st mammor istället.
och eftersom pappa inte fanns med i bilden när jag var liten så tog mormor på sig den rollen också.
så min mormor är min klippa, hon är stjärnan i mitt liv, hon ger mig energi och pusha på.
hon låter mig aldrig ge upp, för enligt henne så kan man inte välja det som ett alternativ.
sena nätter har hon hämtat mig, hon har låtit mig få bo hos henne, hon har hjälpt mig med så mycket när inte jag har räckt till. skulle jag få chansen att ge henne allt hon peka på så skulle jag ge henne allt och mycket mer.
men en dag vände allt. fyra dagar före julafton fick vi reda på att hon har en ond tumör som sitter i huvudet.
hela min värld rasade samman.
vem skulle nu ta hand om mig? vart ska jag bo? vem ska visa mig vägen här i livet? vem ska trösta mig när jag är ledsen och inte orkar mer? vem vem vem? ekade i mitt huvuvd, och det gör det fortfarande.
jag tänkte det värsta direkt. hon kommer dö rakt framför mig nu.
mormor visade inga känslor för familjen, i alla fall inte för mig. hon ville mest bara skratta bort det.
men innerst inne visste jag att hon satt hemma i sitt kök på nätterna och grät.
mormor vill aldrig visa sig svag, hon hatar och be om hjälp och vara beroende av alla andra.
men hon tappade synen på sitt högra öga, så nu kan hon längre inte köra bil.
och eftersom att min lillebror bor hos henne nu ,så måste hon rätt ofta till affären och köra han till skolan.
så nu blir hon bara mer och mer beroende av folk. ibland kan jag verkligen se på henne att hon verkligen tycker det är så jobbigt och be om hjälp, så man får vara smart ibland och fråga om hon vill ha hjälpa, eftersom det är så jobbigt för henne och fråga själv. min mormor är pinnsmal. hon väger mindre än mig och det senaste har hon fått ärva mina kläder. hon är nog den smalaste vuxna människan jag någonsin sett. hon är så tunn så man ser vart ända litet ben på henne sticka ut. jag tycker så synd om henne. efter alla år som hon har försökt hjälpa alla så får hon det såhär? hon får en tumör?! det känns förjävligt. hon har vart så stark i alla år och gjort alla sina nära till lags, och jag hoppas verkligen med hela mitt hjärta att hon är såpass stark så hon klarar av detta också.
för vad vore jag exakt utan min mormor? det är hon som har lärt mig allt i livet. jag minns mer om min mormor i min barndom än vad jag gör med min egna mamma. mormor ringer som sagt 3 gånger varje dag till mig, mamma ringer inte ens 2 gång i veckan , kanske snarare 2 gånger i månaden, och pappa hör man nästan aldrig av. så kan ni förstå den tystnaden och ensamheten som skulle va i mitt liv om hon försvann ur mitt liv?
ingen kommer finnas där. ingen.
NU på måndag ska mormor opereras. och det skrämmer mig så mycket, det är den värsta tanken, och det är den som vill få mig att springa till toaletten och spy.
jag hoppas verkligen att operationen kommer gå galant, och att hon vaknar och mår jätte bra, och att det absolut inte kommer komma tillbaka någon mer elak tumör för henne.
men att undvika de negativa går verkligen inte..
jag får för mig att hon inte kommer överleva operationen, eller att hon kommer klara operationen men sedan när hon kommer hem så kommer hennes kropp lägga av framför min bror.
mamma är också väldigt orolig, mamma är rädd för att cancern kommer komma tillbaka och fortsätta sprida sig.
så vi alla är mycket oroliga för min lilla mormor. och det är somsagt inte så konstigt.
jag vill bara att hon ska vara frisk, och va samma överpigga mormor som hon är. jag vill att hon ska va i sitt bästa skick, för jag kan inte ens förstå hur hon ens har hamnat i denna situationen. hon är ju en klippa.
på måndag kommer jag vara med när hon ska opereras. jag tänker vara där och ge henne den största kramen, och verkligen berätta för henne hur mycket jag älskar henne, och hur mycket hon betyder för mig. jag tror det hela kommer vara ett stort grinkalas. och direkt när operationen är klar så tänker jag sitta och hålla hennes hand tills hon vaknar, mormor var i mitt liv redan dag ett. hon har gjort så mycket för mig, så jag tvekar inte en sekund att gå igenom detta med henne. mormor är den starkaste personen jag känner, hon är en klippa.
HON KOMMER BLI OK. hon ger aldrig upp. hon är min hjälte på alla sätt och vis.
och jag tänker vara vid hennes sida dag som natt. och gå igenom detta med henne.
för det finns ingen på hela denna jord som jag älskar så mycket.

Du bara du är bäst mormor! du är klippan. du håller mig vid liv, vi kämpar tillsammans som du brukar säga<3